....

Usch vad mina tankar snurrar!! Även om jag inte fått svart på vitt att jag är gravid så känns det faktiskt inte så bra förtillfället :/ Vad händer OM jag är det? Vet inte alls hur jag kommer reagera! Men kan inte sluta tänka på vad som händer om det är så att gravtestet visar positivt.. Tror jag ska göra det på fredag tillsammans med pojkvännen. Känns nog bäst att han är med! Det gäller trots allt oss båda. Läkaren tyckte att jag ska göra om det inom 48 timmar så det får bli så. Men det känns så himla olustigt allting. Tänk så kommer jag få mycket akne nu pga. hormoner? Även om man gör abort så hinner man säkert få en hel del hormoner. Men jag vet inte mycket om det där med hormoner när man är gravid! Har verkligen noll koll. Men det hade ju varit lagom roligt att få tillbaka detta helvete nu när man äntligen har blivit av med det. Och eftersom att jag är så olycksdrabbad så lär det säkert ske!







Chocktillstånd

Idag befinner jag mig i chocktillstånd. Var hos läkaren idag pga. att jag haft problem med min mens väldigt länge. Har aldrig haft någon direkt regelbunden mens och när jag satt och läste lite på internet så hittade jag en massa saker man kunde ha om mensen inte är regelbunden. Bland annat svårt att bli med barn, eftersom man inte har ägglossning osv. Blev rädd och ville kolla upp så jag inte hade något av detta och var och tog blodprov och urinprov. Har även fått sjukt ont i magen nu på senaste. När läkaren kommer ut med provsvar så berättar hon att jag kanske är gravid. Jag är fortfarande i chocktillstånd eftersom jag äter p-piller (DIANE). Hon sa att resultatet inte visade negativt men inte heller positivt. Vilket hon sa att anledningen kunde vara att min kropp inte producerat tillräckligt med ett visst hormon. Men hon sa även att testet kan visa fel. Blev lättad!! Men hon sa att jag måste göra ett test hemma imorgon för att se hur det ligger till. Och nu har mina tankar börjat skena iväg, vad händer om jag är gravid? vad gör jag? Självklart vill jag ha barn i framtiden men jag är trots allt bara 22 år gammal.

Men samtidigt när jag satt och läste på internet om folk som inte kunde bli gravid pga. oregelbunden mens osv så blev jag ledsen, eftersom jag vill kunna få barn nån dag. Bara tanken att inte kunna få barn gjorde mig ledsen. Och när jag läste om folk som inte kunde få barn och som hade försökt i flera år så blev jag ledsen för deras skull och jag hoppades att jag inte skulle ha samma problem som dem. Men det ska nu utredas om jag har några problem, svar får jag nästa vecka. Tycker det är lite lustigt att man kan bli gravid även fast man äter p piller. Chansen är EXTREMT liten dock.

Som sagt, jag känner mig kluven!!!

Misshandla kroppen

Jag misshandlar verkligen min kropp genom att hetsäta i extrema mängder! Detta gör jag när jag blir deprimerad. Förut (när jag hade ansiktet fullt med bölder) hetsåt jag i princip varje dag. Jag tryckte i mig massa godis och onyttigheter och hade absolut inga gränser. Detta har självklart satt sina spår på min kropp, även om jag inte hetsäter så ofta nu för tiden. Men jag har gått upp i vikt, fått fett på ställen jag aldrig haft och kroppen är allmänt sladdrig. Har försökt komma i form, börjat träna osv för att må bättre och känna mig snyggare i kroppen och i kläder. Detta har gått ganska bra! MEN när jag idag kollade mig i speglen (gör fortfarande det sällan) så blev jag genast jävligt deprimerad och självklart ledde detta till att jag har hetsätit hela jävla dagen. Jag känner mig så jävla misslyckad och äcklig. Jag mår dåligt när jag äter för mycket, och idag har jag verkligen frossat i choklad. Vilket inte heller är bra för huden (ja, jag får finnar av choklad). Så nu sitter jag här med extremt mycket ångest över alla kalorier och all choklad jag ätit. Men mest rädd för att vakna upp omed ansiktet fullt med finnar under de kommande dagarna. Jag hoppas att detta inte kommer ske. Hade blivit så ledsen. Men, åt mycket chokladglass i helgen och fick faktiskt 2 finnar på hakan efter. Så jag tror absolut jag får finnar av choklad.

Jag blir så arg när jag ser mig själv i speglen, när jag ser mitt ansikte som jag hatar mest av allt på denna jord. Men jag bryter inte ihop lika ofta, utan blir mest jävligt arg. Självklart blir jag ledsen också men inte så jag gråter lika mycket som förut. Och efter mina behandlingar har huden blivit lite bättre. Jag skulle nog säga ungefär 50% förbättring. Vilket är toppen. Men, jag kommer inte nöja mig med detta. Jag ska kämpa och göra allt i min makt för att det ska bli bättre. Tror jag ska köra med dermarollern nästa vecka! Var längesen och dessutom känns det som att huden i ansiktet är helt läkt nu. Känns inte omtålig eller något. Sen får vi se vad jag hittar på härnäst!


Hur reagerar era hud när ni äter choklad?!




Lite tankar..

Det är redan november, och snart december! Helt sjukt vad tiden går fort. Och det känns inte positivt för min del. Eftersom att hela mitt liv har stannat upp pga. ansiktet så börjar jag känna lite panik. Jag har inte gjort NÅGONTING på 1 ½ år i princip. Inte mer än att hålla mig hemma. Har knappt varit ute. Hade velat göra massa roliga saker med mina vänner, pojkvän och familj. Jag blir arg på mig själv när jag tänker på hur mycket jag låter ansiktet styra över mitt liv. Men jag känner ändå att jag sakta börjar bli starkare och jag bryter inte ihop lika ofta längre.

Och jag har redan börjat tänka på sommaren, hur kommer allt vara då? Eftersom att tiden går så fort så tror jag tyvärr att jag kommer vara i samma sits som nu, och som förra sommaren. Och jag vill inte att det ska bli så :/ Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir så! Jag hoppas att jag kommer kunna känna mig såpass nöjd med ansiktet att jag kommer våga visa mig ute. Men jag kommer vara så rädd att folk kommer säga något. Och då känner jag att jag måste vara såpass stark att jag inte bryter ihop utan att måste acceptera mig själv och mitt ansikte innan jag vågar gå utanför dörren. Och lite därför hoppas jag på mina antidepressiva igen, jag minns själv att jag blev ganska känslomässigt avtrubbad av dem. På ett bra sätt! Jag kunde aldrig vara ledsen och jag var glad jämt och ständigt. Då var livet perfekt. Men samtidigt så tror ju några att det var pga. dem jag fick min akne. Jag vet inte vad jag ska tro, men det är därför jag är rädd att börja igen. Tänk om allt helvete kommer tillbaka? Nu när jag ändå kommit såpass långt! Det hade varit en mardröm att börja om på ruta 1.

Dessutom har jag även min vikt att kämpa med. Med tanke på att jag mått så dåligt har jag hetsätit som aldrig förr. Och då handlar det inte om att jag varit onyttig en dag i veckan utan alla dagar i veckan. Tryckt i mig godis och massa skit. Äter inte onyttigt så ofta längre men det har ju absolut satt sina spår. Min mage har blivit enorm. Vilket jag hatar! Jag låter säkert som en ytlig person, men för mig är det viktigt att vara nöjd med sig själv.

Akne ökar risken för självmord?

Läste en artikel i aftonbladet om att svår akne ökar risken för självmord. Man har tidigare trott att om man äter den starka medicinen Roaccutan, så ökar risken för självmord. Men nu tror man att det är själva aknen som gör att man tar livet av sig. Vilket jag helt och hållet kan förstå! Vet hur många gånger jag känt att jag inte vill leva längre pga. min hy och min extremt låga självkänsla. Att akne kan förstöra livet så mycket är nog för många svårt att förstå (de som själv inte är drabbade), men detta är något av det värsta jag gått igenom. Just idag känns det lite bättre, alla mina bölder är i alla fall borta. Vilket jag är glad över, men tyvärr så är inte livet lättare för det. Jag mår mer dåligt över alla ärren än jag någonsin gjorde av aknen. När jag hade min akne så intalade jag mig själv att jag inte skulle få några ärr. Jag trodde bara att det var personer med EXTREMT stora bölder som fick ärr. Och jag blev helt förstörd när jag såg mig själv i speglen med alla groparna. Groparna är ju något man får leva med, men aknen däremot går ju oftast bort efter ett tag. Och det är de som känns svårt för mig att acceptera!

De som inte haft akne kan aldrig förstå hur det påverkar ens självförtroende. Och många jag känner tycker jag är konstig som låser in mig och vägrar gå ut. De tycker också det är konstigt att jag mår dåligt. Men hade de varit dem som var drabbade hade de säkert känt likadant. Det är extremt jobbigt när man är ute och handlar eller vistas utomhus. Detta har blivit som ett handikapp för mig. Men jag försöker och jag kämpar för att må lite bättre. Jag är jättetrött på mig själv och mitt liv jag lever idag, ni anar inte! Jag känner mig inte "självmordsbenägen" lika ofta vilket är bra, och jag gråter inte tjugofyratimmar om dygnet längre. Kanske börjar jag acceptera läget mer och mer? Vi får väl se när jag blir helt bra, jag längtar verkligen. Jag vill leva ett normalt liv. Och jag tänker ofta på alla saker jag skulle gjort om jag hade levt det liv jag velat..

Jag tänker i alla fall börja försöka ta tag i livet. Mitt första steg är att få tillbaka min medicin (antidepressiva) och även gå på samtal. Jag måste jobba på mitt självförtroende. Det är så långt i botten som det bara kan bli. Jag gillar absolut ingenting på mig själv och min kropp. Jag hatar mina ben, min mage, min hy (mest av allt), mitt hår osv. Min lista kan göras lång!


Komma igång med livet?

Jag måste verkligen ta tag i mitt liv snart. Jag känner hur jag glider från verkligheten mer & mer. Inte konstigt med tanke p åatt jag knappt visat mig ute på över 1 år! Det är ganska frustrerande och jag vet att det är galet av mig att gömma mig. Kan inte hjälpa att jag är så rädd för att visa mig. Har skrivit det förut och skriver det igen, jag vet att jag behöver hjälp med detta! Idag har jag därför ringt till psykologen som ska kontakta mig nästa vecka. Blir kanske några besök (som förut inte hjälpt något) men framför allt funderar jag på att börja äta min medicin igen. Mina antidepressiva. Då mådde jag som en prinsessa. Kanske kan mina negativa tankar försvinna om jag börjar äta dem igen. Det funkade innan i alla fall!

Nu till det negativa, några hudterapeuter trodde att min uppblossning av akne berodde på mina antidepressiva. Jag hade ätit min medicin i ca 1 år innan jag fick akne. Men ju mer jag tänker på det desto konstigare känns det att man får biverkningar efter ett helt år! Jag hade biverkningar i början i form av mardrömmar, svårt att sova osv. Men ingen akne. Dessutom tycker läkarna jag talat med att det också verkar konstigt om det berodde på medicinen. Så jag kanske ska ge det ett försök? Jag vill verkligen börja igen. Men jag är LIVRÄDD att jag ska få tillbaka alla finnarna!!

Måndag

Jag är fortfarande sjuk. Febern känns som att den är borta i alla fall vilken är skönt! Nu är det bara min hals och förkylningen som måste bli bättre. I alla fall förkylninen. Har dessutom fått lite hosta på köpet. Känns inte super bra om jag ska till läkaren på om 4 dagar. Där kan man inte ligga och hosta, då kan det nog gå väldigt illa. Men jag får hålla tummarna att det blir bättre. Får se om jag får hem ett recept imorgon på antibiotikan som jag ska äta, måste gå och hämta ut den på apoteket innan det är dags. Sen måste jag även handla för några dagar efter behandlingen så jag slipper ge mig ut med stora plåster i ansiktet.

MEN, idag ska jag bara ta det lugnt och försöka bli frisk. Var precis inne på facebook och fick syn på en gammal bild på mig själv, kom nästan i chocktillstånd och det är jobbigt när jag tänker på hur fin jag en gång varit. Och det känns tungt i hela hjärtat när jag vet att jag aldrig kommer se ut så igen. Därför undviker jag att kolla på gamla bilder, det gör för ont! Och det finns inga bilder på mig sen 1 år tillbaka. Jag vill inte vara med på foton. Dessutom är det 14 månadersen jag visade mig ute sist. Och med ute menar jag på krogen, i stan, där folk man känner kan se mig. Visst kan folk se mig när jag åker och handlar men det har som tur är inte hänt så jätteofta! Tack & lov! Och de fåtal gånger de hänt har jag fått panikångest. Det är hemskt. När jag tänker på hur lång tid det gått sen jag va ute så blir jag lite ledsen. Jag har tyvärr knappt träffat några kompisar under den tiden heller. Och nu har jag bara en vän kvar, som tyvärr känns som att hon glider längre och längre ifrån mig.. Jag vill inte bli ensam :(

Ett steg framåt

Jag tog faktiskt kontakt med en person igår kväll och mejlade angående det jag hade läst. Jag läste lite om sjukdomen på internet och i princip alla symptom stämde in på mig. Vad läskigt det kändes! Kanske är det detta jag har sökt efter länge? När jag varit hos psykologer och gråtit pga utseendet osv. Jag känner själv att jag är så jävla ful så det inte är konstigt att jag mår dåligt, men många säger till mig att jag är jättesöt. Jag har aldrig kunnat ta åt mig av något sådant, jag tror alltid att folk ljuger för mig och säger så för att de vill vara snälla. Jag hittar ständigt nya fel på mig själv, just nu är det ärren som är min största defekt men jag har även mått dåligt för mitt hår, mina ögonfransar, ögonbryn, min kropp (känt mig tjock), mina förstorade porer, mina finnar, mina ärr och mina bröst. Min lista kan göras hur lång som helst. Mina tankar kring mitt utseende tar upp all min tid, jag sitter på internet flera timmar om dagen och letar efter behandlingar osv. Det känns precis som att en del av mig försvinner sakta men säkert. Jag är inte den person jag va för ett år sen, hon är borta för länge sen. Att jag har haft problem med att kolla mig i speglar har inte kommit nu i samband med finnarna och ärren. Utan jag har varit rädd för min egen spegelbild i många år. Jag har aldrig kunnat sminka mig tillsammans med kompisar innan vi ska ut, pga. att jag varit rädd att se mitt ansikte på ett annat sätt eller hittat nåt nytt fel på mig själv. Det känns som att allt detta som har med mitt utseende att göra kommer förinta mig själv, till hela jag är en defekt.

Som jag skrev tog jag kontakt med en person igår som jag hoppas ska kunna hjälpa mig och svara på mina frågor!

Kloka ord.

"Alla människor är vackra, liv är vackert ,det finns ingen fulhet egentligen, bara fula tankar och tyckanden".

Fundering

Jag läste precis ett reportage i en tidning om en tjej som mådde så dåligt pga. sina finnar och sin hy att hon isolerade sig totalt. Jag måste säga att jag kände igen mig i precis ALLT hon skrev, och det handlar inte bara om finnar utan en massa andra saker också. Att man exempelvis aldrig blir nöjd med sig själv osv.. Hur som helst så visade det sig att hon hade en sjukdom. Jag ska ta och läsa lite på internet om sjukdomen eftersom jag kände igen mig så mycket. Den är dock inte så känd här i Sverige så det är inte många som kan ställa diagnosen tydligen.. Och jag har ju varit hos en psykolog förut pga. att jag mådde dåligt pga. mitt utseende (och då hade jag inte ens finnar eller ärr) men mådde jättedåligt ändå. Jag börjar faktiskt tro att jag inte är frisk..

3 days left

Idag är det bara tre dagar kvar tills jag ska till kliniken och genomföra första steget i en ärrkorrektion. Varför jag skriver första steget är för att jag vet att det självklart kommer behövas fler behandlingar efteråt. Dock inte samma behandling (förhopnningsvis) då det är en grej man enbart behöver göra en gång. Eller jag i alla fall. Det beror helt och hållet på hur många ärr man har och hur tätt de sitter. Sitter ärren för tätt är det svårt att behandla alla ärren på samma gång. Men i mitt fall räckte det troligtvis med en gång. Det ska bli kul att se hur många djupa ärr jag har. Som jag nänmt innan så kommer enbart mina värsta ärr behandlas. Sedan föreslog läkaren en hudslipning. Vilket jag ska fundera på! Jag har varit ganska inne på att slipa huden med laser, men han tyckte vi skulle göra en traditionell hudslipning, då man använder en roterande trissa som flår av det översta hudlagret. Läste dock på internet att den behandlingen bara tar jätteytliga ärr. Fast, all förbättring är ju faktiskt bra! Men när det handlar om så mycket pengar vill man ha valuta för pengarna också. Tycker det är jättetråkigt att de flesta ärrbehandlingar kostar mycket mycket!

Jag är däremot inte nervös de minsta, lite för lokalbedövningen bara då jag hatar nålar och blir svimfärdig så fort jag ser en spruta. Men jag kommer nog vara så bestämd och taggad att det bara är att köra. Det tråkiga är ju den långa resan, tar ca 11 timmar fram och tillbaka. Men, jag får försöka hålla mig sysselsatt. Dessutom kommer min underbara pojkvän att följa med som stöd. Han är bäst!



Konsultation

Idag är det onsdag, men inte vilken onsdag som helst för min del.. Det är nämligen dags för konsultation med en plastikkirurg idag för att se vad han har att erbjuda mina hemska ärr! Jag har inga förhoppningar alls idag utan det känns mest bara som att jag vill träffa någon mer innan jag bestämmer mig för att göra något! Och om jag inte minns fel så har dem olika hudslipningar att erbjuda på den kliniken, vilket jag vill veta mer om eftersom det kommer bli aktuellt i mitt fall.

Jag vet inte varför jag fick ett sånt utbrott med akne och jag hade så gärna velat veta om det kan bero på mina antidepressiva jag åt förut. Annars vill jag gärna börja äta medicin igen, för såhär dåligt har jag nog aldrig mått. Ingenting är positivt för mig längre, utan allt känns tråkigt och jag har ingen ork att göra något alls. Inte träffa vänner, inte visa mig ute. Många tror säkert att jag överdriver när jag skriver att jag aldrig går ut. Men det är sant! Jag går till mitt jobb, sen hem, och håller mig inne resten av dagen. Jag har inget socialt jobb så jag träffar inga människor överhuvudtaget om dagarna. Vilket är en befrielse!

Min dröm är att må bra igen..


Akne & godis?

Jag har länge funderat på om akne påverkas av kost osv. Jag har läst på internet att akne inte påverkas av kost men jag vet inte om jag kan tro på det. Jag får nämligen alltid någon finne när jag har ätit godis, choklad,chips och onyttigt. I lördags åt jag MYCKET godis & chips.. Och på söndagen vaknade jag upp med en finne på hakan som gjorde ont. Och om man får akne av något (ex godis) när visar det sig på huden då? Redan dagen efter man ätit onyttigt? Eller flera dagar efter?

Har något upplevt samma sak?


Tråkigt!

Det gör så ont i hela mig när man loggar in på facebook och ser alla vännerna skriva "fest ikväll", "club ikväll". Nu på sommaren finns det sjukt mycket roliga saker som händer här i min stad och som jag hade gjort allt i världen för att vara med på. Hade så himla gärna velat gå ut och dansa järnet en kväll, som förr. Jag har nästan glömt hur det är att gå ut och ha roligt (inte så konstigt med tanke på att det var snart 1 år sen jag va ute). Men man blir så himla avundsjuk när vädret är underbart och man tänker på hur mysigt det hade varit att dricka lite och sedan gå ut och ha en galen kväll. Som förra sommaren, det var definitivt min bästa sommar någonsin.

Jag sitter och funderar på hur jag kommer se ut nästa sommar. Kommer jag kunna visa mig ute? Det känns som att ju längre man håller sig inne, desto svårare blir det att komma ut i verkligheten när det är dags. För nångång oavsett hur det blir med huden så måste jag gå ut. Jag kan inte leva som en fånge dag ut & dag in. Och tro mig, det gör jag nu. Det är självklart mitt eget val, men jag mår för dåligt för att vara ute. Alla tankar om vad folk skulle tycka om mig får mig att avstå. Och så fort någon kollar mig i ansiktet får jag panikångest i princip. Finns inget värre! Jag vill inte leva såhär längre, är så trött på detta. Jag undrar verkligen hur det kommer vara nästa sommar. Kommer jag också kunna sola, bada och ha kul? Jag ber till gud att det blir så..men alla mina drömmar känns så långt ifrån :(

Söndag

Då var det söndag idag.. jag är fortfarande lite torr i huden efter rollningen i onsdags + torsdags. Och lite lite röd tror jag. Hoppas det hinner läka tills tisdag då det är dags för laserbehandlingen. Håller tummarna att denna gången kommer göra huden lite finare. Den första gången har faktiskt gjort ganska mycket ser jag nu i efterhand. Det röda blir bättre & bättre för varje dag faktiskt! Och många har sagt att det ser bra ut och att det har försvunnit jättemycket. Men ibland har man svårt att se sånt själv..

Jag har börjat känna hur jobbig sommaren kommer bli för mig som knappt inte går utanför dörren. Alla som är ute och har kul, alla som är fina och solbrända. Jag själv är blek som ett lik (pga att jag ej får sola). Man känner sig inte så fräsch. Åh vad jag önskar att man kunde spola fram tiden, 2 år eller något. Hade velat se hur livet är om 2 år. Mår man bra? Är huden fin? Kan man leva ett normalt liv? Så många frågor.. Fast mest av allt önskar jag att jag aldrig hade fått detta hemska utbrottet med finnar som har förstört mitt liv totalt. Ärr i ansiktet och röda prickar. Inte direkt drömmen!! Vaknade till och med i natt av att pojkvännen väckte mig. Jag pratade i sömnen om akne ärr. Ja, ansiktet och ärr är det enda som kretsar i mina tankar 24 timmar om dygnet.


Om

Min profilbild

Akne

RSS 2.0