Läste en artikel i aftonbladet om att svår akne ökar risken för självmord. Man har tidigare trott att om man äter den starka medicinen Roaccutan, så ökar risken för självmord. Men nu tror man att det är själva aknen som gör att man tar livet av sig. Vilket jag helt och hållet kan förstå! Vet hur många gånger jag känt att jag inte vill leva längre pga. min hy och min extremt låga självkänsla. Att akne kan förstöra livet så mycket är nog för många svårt att förstå (de som själv inte är drabbade), men detta är något av det värsta jag gått igenom. Just idag känns det lite bättre, alla mina bölder är i alla fall borta. Vilket jag är glad över, men tyvärr så är inte livet lättare för det. Jag mår mer dåligt över alla ärren än jag någonsin gjorde av aknen. När jag hade min akne så intalade jag mig själv att jag inte skulle få några ärr. Jag trodde bara att det var personer med EXTREMT stora bölder som fick ärr. Och jag blev helt förstörd när jag såg mig själv i speglen med alla groparna. Groparna är ju något man får leva med, men aknen däremot går ju oftast bort efter ett tag. Och det är de som känns svårt för mig att acceptera!

De som inte haft akne kan aldrig förstå hur det påverkar ens självförtroende. Och många jag känner tycker jag är konstig som låser in mig och vägrar gå ut. De tycker också det är konstigt att jag mår dåligt. Men hade de varit dem som var drabbade hade de säkert känt likadant. Det är extremt jobbigt när man är ute och handlar eller vistas utomhus. Detta har blivit som ett handikapp för mig. Men jag försöker och jag kämpar för att må lite bättre. Jag är jättetrött på mig själv och mitt liv jag lever idag, ni anar inte! Jag känner mig inte "självmordsbenägen" lika ofta vilket är bra, och jag gråter inte tjugofyratimmar om dygnet längre. Kanske börjar jag acceptera läget mer och mer? Vi får väl se när jag blir helt bra, jag längtar verkligen. Jag vill leva ett normalt liv. Och jag tänker ofta på alla saker jag skulle gjort om jag hade levt det liv jag velat..

Jag tänker i alla fall börja försöka ta tag i livet. Mitt första steg är att få tillbaka min medicin (antidepressiva) och även gå på samtal. Jag måste jobba på mitt självförtroende. Det är så långt i botten som det bara kan bli. Jag gillar absolut ingenting på mig själv och min kropp. Jag hatar mina ben, min mage, min hy (mest av allt), mitt hår osv. Min lista kan göras lång!