Igår var jag som sagt väldigt ledsen. Och ja, hur hemskt det än låter så kände jag bara för att dö. Gick ut i skogen och satte mig där och bara grät och grät ett bra tag. Och tänkte att det aldrig kommer bli bra.. det känns verkligen så. Och det är förmodligen så, att detta är något jag får leva med hela livet. Vilket jag har så jävla svårt att acceptera. Eller, jag kan inte acceptera det. Och så länge jag inte kan göra det, så kommer jag må dåligt, det vet jag. Funderar på att gå till en psykolog (eller liknande) för att få lite hjälp. Om man kan få någon sådan. Har redan varit hos många kuratorer/psykologer osv, men det har aldrig hjälpt mig ett skit. Känns lagom kul när man varit deprimerad till och från i ca 7 år. Ska livet vara såhär?