Ett steg framåt

Jag tog faktiskt kontakt med en person igår kväll och mejlade angående det jag hade läst. Jag läste lite om sjukdomen på internet och i princip alla symptom stämde in på mig. Vad läskigt det kändes! Kanske är det detta jag har sökt efter länge? När jag varit hos psykologer och gråtit pga utseendet osv. Jag känner själv att jag är så jävla ful så det inte är konstigt att jag mår dåligt, men många säger till mig att jag är jättesöt. Jag har aldrig kunnat ta åt mig av något sådant, jag tror alltid att folk ljuger för mig och säger så för att de vill vara snälla. Jag hittar ständigt nya fel på mig själv, just nu är det ärren som är min största defekt men jag har även mått dåligt för mitt hår, mina ögonfransar, ögonbryn, min kropp (känt mig tjock), mina förstorade porer, mina finnar, mina ärr och mina bröst. Min lista kan göras hur lång som helst. Mina tankar kring mitt utseende tar upp all min tid, jag sitter på internet flera timmar om dagen och letar efter behandlingar osv. Det känns precis som att en del av mig försvinner sakta men säkert. Jag är inte den person jag va för ett år sen, hon är borta för länge sen. Att jag har haft problem med att kolla mig i speglar har inte kommit nu i samband med finnarna och ärren. Utan jag har varit rädd för min egen spegelbild i många år. Jag har aldrig kunnat sminka mig tillsammans med kompisar innan vi ska ut, pga. att jag varit rädd att se mitt ansikte på ett annat sätt eller hittat nåt nytt fel på mig själv. Det känns som att allt detta som har med mitt utseende att göra kommer förinta mig själv, till hela jag är en defekt.

Som jag skrev tog jag kontakt med en person igår som jag hoppas ska kunna hjälpa mig och svara på mina frågor!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Trackback
RSS 2.0